Bara ett par exempel bland de många som förstör innerstadens från början väl sammanhållna höjd, men 5-6-våningshus med kyrktornen med sin kulturhistoriska betydelse samt som avbrott och orienteringshjälp. Påbyggnaderna görs dessutom enligt den modernistiska tesen om att det nya ska vara tydligt urskiljbart från det gamla. En annan tes är att det yttre bara ska avspegla husets funktion, d v s det räcker med själva betonglådan, numera med alltmer glas. D v s man säger adjö till arkitektur. Detta pågått sedan 1930, bortsett från ganska stora avvikelser i början, 30-talsfunkisen då arkitekterna fortfarande bar med sig det historiska arvet. Föreningen Sveriges Arkitekters och arkitekturutbildningen ser till att den systematiska förstörelse av detta arv fortsätter. Årsringar är intressant, säger man – ja, mellan stadsdelar kan det ju vara så, men årsringar på varje gata blir mischmasch. Påbyggnader, fasadrenoveringar samt rivningar och och nya hus enligt dessa teser kommer till slut att skapa en helt modernistisk stad efter ett århundrade av mischmasch.
Exempel på hur man gör staden fulare
Vid Kungsträdgården i hörnet Kungsträdgårdsgatan/Näckströmsgatan. Vasakronan vill bygga på 3 indragna våningar. Yt-effektiviteten ökas från 9-10 till 20-25 kvm/ person.
Förlorat: Nedre delen av Drottninggatan fick nyligen smaklösa, plåtiga påbyggnader på fina gamla hus, helt främmande i en central del av riksintresset Stockholms innerstad med Djurgården. Förlorat: Gallerian-kvarteret, bild nedan.
